Dance Our Tears Away Fanfiction ♥

Ingens Perspektiv: 

 

Tiden flög iväg, Andie känner hur tiden rinner, hon får aldrig ''tillfället'' att berätta om Universitet hon blev antagen till. Att sitta där, höra jämt och ständigt om hur glad Viggo var att Andie äntligen mår bra igen och hon har fått minnet tillbaks gjorde honom otroligt glad men det gjorde det inte lättare att dra upp för ämnet för Andie. 

Att sitta där, höra honom prata om framtida grejer han och Andie ska göra knagde hud från henne, att sitta där och nicka med ett fejkat leende rev upp henne i tusen delar. 

Att höra att det ska åka på kryssning jorden runt och göra nallar och en massa. Andie kunde tillslut bara inte hålla sig, hon va tvungen, syret började ta slut och hon såg säkert röd ut. Att kväva sig själv är kanske inte det bästa altenativet! Man kan ju inte kväva sig själv... hon önskade verkligen att hon kunde. Tillslut slängde hon sig häftigt bak och chippade efter luft, att ha släppt ut sig och gav sig ännu en gång för ''Självmordsförsök'' 

''Andrea? What are you doing... '' Chippadens försökde hon lugna ner sig och andades lugnt in medans Viggo storögd tittade på henne

''Trying to make suicide... ''

''Why.. are my idéas that bad? '' Andie suckade och hon bara väntade inombords hur hans humör kommer ändras. Bara väntar på stunden.

''No.. it's none of your idéas.. they are all great. it's just that.. ehm. ''

''What? ''

''I'm going to college in 2 months time.. '' BANG! DÄR SPRACK DEN! Bara vänta på reaktionen.. 

Där förstenad sitter Viggo, tar och suger in varenda ord jag yttrade till honom. 

''okay.. where? '' det kändes som han skulle explodera mitt framför nästan på Andie, att yttra något ord känns som han ska övervälla och skrika på mig i butiken.

''Melloniecárds.. ''

''Where? Here? In London... even in UK? ''

''No.. Miami in US.. '' hon var alldeles för rädd för att ens yttra orden till honom. Han nickade förstelnat och tog det bättre än vad jag trodde att han skulle... men bara vänta. Han kommer att nämna det i nästa gång vi bråkar, Viggo är alltid så, för att vända något emot mig! ALLTID.

''So... let's talk about something else.. ''

''Let us just go home shall we? '' han reser sig hast, krånglar ur sig några sedlar. Slänger det härst på bordet innan han flyger ifrån affären, medans jag står kvar helt förvirrad. Tog han det bra eller inte? 

Mina ben verkar reagerar så jag springer ut efter Viggo som har kommit en hel del från mig

''Viggo please don't be mad at me.. i'm sorry! It happend when my head was all gone! I planed it with Enessa but i don't even know if she will even go.. ''

''It's okay.. '' muttrade Viggo fram

''Okey then.. why in a big hurry? '' hans hastighet saktar genast ner och Andie flåsar jämte honom, han gav henne ett fjantig blick innan han tittar framför honom och mötte folken som sprang runt omkring runt om honom. Att man Aldrig är ensam.

''because i wanna go home and i'm tierd.. ''

''oh yeah really? ''

''mhh.. really. ''

''Fine. '' Andie tänkte inte slösa sin tid på att säga förlåt till Viggo som barnslade sig, hon ökade sin hastighet och lämnade Viggo ensam på vägen med tankarna sakta bortförda med Andie hack i häl. Varför ska hon lämnade Andie Viggo igen när hon äntligen kom tillbaks? Han som hade saknat henne såsåså! Och nu inom 2 månader försvinner hon.. 

Men som sagt. Det va bättre att få reda på det nu än sen.. eller? Emotions running like a dog everywhere.

---

Jag vet. Kort. Men det va allt jag fick ur mig, värre en bajs! Jag vet! Jag vet jag vet, fortfarande i Kiss-Bajs ålden! Men det får ni leva med okey?! Kan ni krama fram någon kommentar kanske? :) Pusssii!